bloggidentitet

Årets bloggare 2012 har korats och när jag läser vinnarnas bloggar blir jag imponerad. Sådär vill jag också skriva! Jag vill också ha så där fin blogg och bilder. Men sen kommer jag fram till att jag borde börja från början då. Och man kan inte sudda ut sin blogg, min blogg är mina 356 dagar per år även om jag inte skriver varje dag. Den berättar om mitt tråkiga liv, mina onödiga tankar och mina konstiga idéer. Men det är mitt liv, mina tankar och mina idéer. Jag vill inte börja på nytt, jag vill utvecklas.

Jag skriver inte lika bra som förr, tänker jag när jag jämför mina tidigare blogginlägg med dem jag skriver nu. Jag påstår inte att jag varit nån naturbegåvning i bloggskrivande, men man märker ju när kvalitén brister. Det är inte förmågan som försvunnit, det är censuren som tillkommit. Jag har börjat tänka ur alla möjliga synvinklar vad man får säga/skriva/tycka när man är arbetstagare/vän/troende/syster/studerande/vuxen. Det borde ju inte hindra en från att skriva bra tycker man, men mig påverkar det sorgligt nog. Var personlig, men inte privat lyder ju budskapet.

I gruppterapin lärde jag mig att jag har en tendens att inte förklara saker till slut. Jag lämnar en del budskap att utläsas mellan raderna och en del saker låter jag bli obesvarade. Jag börjar, men avslutar inte. Går in, men låter inte andra komma riktigt fram i vad jag menar. Jag censurerar.

Jag försöker hitta min bloggidentitet, inser jag. Ska jag göra en blogg om mat, musik, filmer, kärlek, psykologiska fenomen, mode, humor, träning eller vaddå? Vilken sida av mig ska jag spegla i min blogg? Jag vill inte ha en blogg för varje avskilt intresseområde, jag vill ha en blogg som är jag. Men i mitt fumlande och censurerande har jag liksom blivit lite rädd för att visa den. Jag har lämnat bort så viktiga aspekter av mitt liv så helheten brister. Det är nog det som förstört kvaliteten. I bloggen alltså, inte i livet.