Det är inte svårt att stressa. Det kommer så fort jag blundar, tänker på något jag inte har gjort men kanske borde, något jag inte har klart för mig. Det kommer så fort jag tittar på vårens närmande tenter. Det kommer så fort jag ser klockan ticka i väg och jag är kvar på samma punkt som två timmar sen. Det kommer så fort jag tänker på allt jag borde göra, borde bli, borde vara. Jag har svårt att se var jag, lättare att se vart jag borde komma. Andningen blir mer hackig, hjärtat slår lite hårdare, jag känner en spänning i nacken. Det är inte svårt att stressa.
Det svåra är att inte stressa. Det svåra att leva lugnt. Att ta ett andetag och acceptera att det är det enda jag måste göra här i livet. Vi gjorde en övning i en kurs. Det första var att säga till sig själv, högt: "Jag måste..." och så tillsätta en sak man känner att man måste, t.ex. "jag måste arbeta 8 h per dag". Upprepa 10 gånger.
I det andra skedet skulle man säga "Jag tänker att jag måste...", t.ex. "jag tänker att jag måste arbeta 8 h per dag." Upprepa igen denna mening 10 gånger. I det sista skedet ska du säga "Jag märker att jag har en tanke att jag måste..." o så upprepar du denna mening. En liten övning som kan kännas fånigt först, men som får en att tänka kring våra måsten och var vår känsla av stress och krav kommer ifrån.
Jag övar mig i att inte stressa. Att tro att mina måsten är illusioner. Att stress kan väljas bort och jag kan ändå få gjort saker. Kanske mer än jag får när jag stressar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar