Jag har nu i 4 dar mer eller mindre spenderat min tid med barn (och deras föräldrar). Jag har blivit dreglad på, kramad och sparkat och suckat, klätt på och nattat dem. Jag tycker om barn. Syskonbarn och vänners barn är de bästa. Men jag är ändå glad att jag inte behöver själv bestämma, gräla och hålla mig nära dem när de är omöjliga, vägrar äta och tycker mamma är bajs. Jag är också glad över att jag slipper oroa mig, ansvara för dem och tänka på vad de blir av dem till slut. Å fundera över hur jag egentligen lyckas som mor och förälder och hur mycket mitt beteende påverkar mina barn.
Som moster och vän behöver jag inte fundera på att vara en "good-enough"-mamma, som är lyhörd, ser barnens behov och ger trygghet. För mig räcker det att vara rolig, trygg och snäll. Tycker inte barnen om mig får de gå till mamma å jag blir varken sårad eller ledsen om jag är mindre populär en dag å känslorna som riktas mot mig är inte starkare än mot ett gosedjur. För alla mammor jag träffat under dessa dagar måste jag säga att jag inte kan förstå hur de upplever de hela och hur många fel de ser mig göra som oerfaren omamma. Jag kommer inte att förstå hur de orkar varje dag, hur dåligt de sover om nätterna eller hur mycket de oroar sig för barnen, ekonomin och framtiden. Men jag beundrar det de gör för och ger sina barn. Å jag sover väldigt gott när jag vet att barnen jag träffat har de så bra och för att jag inte behöver ta ett sådant ansvar på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar