kattanter

Solen lyser fastän klockan bara är lite över 7 här i Helsingfors och påminner mig om att jag ska på länk snart.  Igår när jag skulle köpa strumpor vid Kampen blev jag nästan påtvingad en sminkning, försäljerskan praktiskt taget skuffade ner mig i en sminkstol och började pudra mitt fejs. Inte mig emot, tänkte jag. Jag har all tid i världen. De senaste dagarna har varit bra, men jag märker hur jag saknar att prata med mänskor. Jag känner ju i praktiskt taget inte någon som befinner sig i Hesa just nu, så det har varit lite mindre liv på den fronten. Så jag börjar inse hur det känns för riktigt ensamma människor. Som inte som jag har en pojkvän heller att prata med, eller en familj en tågresa bort att resa till. Jag börjar förstå gamla tanter och farbröder (o andra) som börjar få paranoida fantasier om att vara förföljda. Hellre jagad än ensam och glömd. 

Engagemang och socialt liv är beroende av en själv. Man får inte dem utan att själv ge något. Ingen bryr sig om du ruttnar ensam i din lägenhet, menar Iltasanomat alltsom oftast när de publicerar dessa artiklar. Galna kattanter har åtminstone någon vän, men de har valt dem själv. Fast värre än att leva ensam är nog att leva med någon som inte bryr sig om en, någon som inte ser en, som är likgiltig för en. Å kanske det förklarar det andra osynliga, ensliga diket.