Jag har andats in och hållit andan så många dagar. Hållit andan för att jag tyckt att det är jobbigt med flytt, med bilar och trafik, tid jag inte har, framtidens osäkerhet, bristen på kontroll, tenter som känns skrämmande, min okunskap och brister, träning som biter för lite eller för mycket, gradun som inte skriver sig själv, praktikplatser som inte ropar efter mig, å så vidare...
Sen igår kväll började jag inse äntligen att "faran" är över, att jag kan lugna ner mig för allt ordnar sig, jag hade överdrivit monstret i huvudet och jag kan andas ut. Så jag andas ut och lämnar som en trasa på golvet. Trött, avslappnad, avstressad men slut även på energi. Som en on/off knapp vars on-funktion inte vill komma på pånytt, för att nån har tryckt tuggummi under. Som att jag helt enkelt inte kan ge något just nu åt någon eller något. Så just nu sitter jag och stirrar i taket, i skärmen och bara andas ut. Inte beredd att göra något, fullständigt i nuet.
Jag tvingar mig att inse att jag har än en gång flygit, fallit och landat mjukt. Livet bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar