Har nu fått ha den första terapiträffen med klient X. Har också tittat på film på mig själv där jag har den. Det är så konstigt att se på sig. Höra sin röst, se sitt kroppsspråk. "Vad konstigt jag låter", tänker jag. "Nejmen, har jag benen sådär när jag sitter?" "O varför sjutton sa jag de där?" "Är jag nog riktigt med eller bara dum?"
Det är lätt att kritisera sig själv i början, men efter att jag har vant mig vid första chocken kommer nästa fas: kanske jag inte är så dålig ändå, känslomässigt är jag ju där även om orden sluddrar och jag inte verkar så intelligent. Å kanske jag trots alla fel ändå lyckats få klienten att känna sig sedd, hörd och på något plan förstådd. Kanske förmedlade jag ändå mitt hopp för hen. Kanske med mitt kroppsspråk, som trots allt ser naturligt ut, jag visar ju trots allt mig själv genom den, när orden viker undan och blir antingen onödiga eller för få. Jag tänker att de här trots allt var mitt första riktiga möte. Alltså får jag inte veta, inte kunna, inte vara färdig. Jag är inte där än, men det finns hopp för mig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar