Jag känner mig duktig idag. Inte för saker jag gjort utan saker jag inte gjort. För att jag inte stressat, fyllt min dag med en massa måsten, för att jag tagit pauser, druckit kaffe i lugn å ro och för att jag frågat mig själv "Vad känner jag för idag?"
Ibland är nämligen det de bästa vi kan göra såväl för oss själv som för andra. För hur trevligt är det egentligen med människor som klagar över hur mycket de har att göra? Eller med hur mycket de redan gjort och får dig att känna att du borde göra mer? Eller som bara inte ens orkar ge en uppmärksamhet för att de är så inne i sitt? För att inte tala om att lyssna för en stund.
Jag hör som ni förstår själv till samtliga kategorier som klagar över alla måsten, berättar hur duktig jag varit och som är ouppmärksam å inne i min lilla värld när stressen blir för stor. Å det värsta är att jag själv valt det, åtminstone på någon nivå. Innebär det att jag accepterar denna sida av mig?
Ja å nej.
Jag vet att den är oundviklig ibland men jag arbetar med att den inte ska bli allt jag är och för hur jag kan jobba flitigt utan att glömma mig själv eller andra. Med att jag ska bli en människa som glädjer mig över hur mycket det finns att lära, men som samtidigt inser att jag aldrig kan kunna eller lära allt. En person som inte lyfter fram det jag gjort utan som lyfter fram hur mycket viktigare saker i livet det finns än arbete och prestation. En som lyfter saker åt sidan och sätter min fulla uppmärksamhet till den som vill prata, när behovet finns.
Det var en kvinna i 80 års åldern som i HBL en dag sade sig känna igen sig i tanken "Imorgon ska jag bli en bättre människa". Imorgon räcker med andra ord inte, vi måste börja idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar