Mina vacklande steg

Det är fredag eftermiddag och jag sitter i tåget mot Seinäjoki. Ja, ni läste rätt. Pga en skit gps och egen dumhet missade jag bussen till jeppis och den följande bussen var en trög-buss som dessutom skulle komma först om 2h. Så jag valde ett färdmedel jag föredrar mycket mer, dvs. tåget. Dock krävde denna färd då en omväg via seinäjoki, vilket e ju int så hejsan, men att lämna Vasa hjälpte mig hantera min ilska. Jag tycker nog inte om Vasa, helt enkelt. 

Jag avslutade mitt livs sista skolbesök med föreningen som jobbar med förebyggande missbruksarbete. Jag hoppas och tror att jag har gjort något för hur någon ung person tänker kring sina val angående alkohol, tobak och droger. Det har varit ett utmanande jobb, men utmaningar utvecklar en och jag har utan tvekan utvecklats genom detta arbete. 

För de unga har även lärt mig saker, utmanat mig och mina värderingar. Jag vet bättre nu varför jag vill leva ett rikt liv utan att söka mig till olika rusmedel. Jag vet vad i livet som bygger upp en och vad som stjälper en. Vad som är verklig styrka och vad som är falskt och bräckligt. 

När jag tänker tillbaka på de unga jag träffat under dessa två år minns jag bäst de som delat med sig av sina liv. Flickan vars pappa slog henne när han var full. Klassen med så många elever som hade blivit misshandlade redan innan de föddes. De socialt omhändertagna som jag trodde skulle krossa mig, men som istället respekterade mig. Pojkarna vars pappor drack varje kväll som kämpade för att hålla inne tårarna. Ja, man kommer sannerligen nära mänskor när man vill deras väl.

Jag önskar vi kunde prata mer om missbruk, beroende och illamående. Om hur vi ska göra något för vår finländska kulturs alkoholberoende. Det måste börja från mig, tänker jag ibland. Å jag tror att jag redan tagit mitt första, vacklande steg.