Medelvägar och idealjag

Varför har jag så svårt att acceptera min trötthet? Att jag inte är på topp jämnt, att jag behöver vila både kropp å knopp ganska ofta, så att jag sen kan göra mer igen. 

Idag blev jag rent ut sagt trött och led på min trötthet. Att jag inte orkade köra ångande fullt varje stund, att jag inte riktigt var med. 

Kanske är det någon bild jag har av idealjaget som kör på; alltid glad, energisk och kreativ. Å tanken att när jag inte är detta så är jag automatiskt slö, trögtänkt och lat. Vilket i sin tur kan tolkas av min hjärna som att jag rent av är dålig och dum. Splittringen däremellan är så stor; jag borde istället inse att bara för att jag är trött så gör det mig inte lat och dålig, även om tankarna flyter på lite långsammare. 

Ibland måste vi bara inse att vi är mänskor; trötta, krävande, ofullständiga mänskor. Å ändå lika värdefulla som när vi är glada, kreativa och sköter våra sysslor på bästa sätt. För om vi inte gör det riskerar vi tro för mycket och för lite om oss själva. För mycket, eftersom vi aldrig kommer vara fullständiga eller starka eller helt i kontroll. För lite, eftersom vi alltid ändå kan bestämma hur vi lever vårt liv och vilka val vi gör. 

Det är där i den gyllene medelvägen som vi hålls mest i balans, där vi inser att vi både har och saknar kontroll.