Krukväxt

Alltså. Ibland kan jag nog bara sakna åbolivet så otroligt. Å inte då egentligen åbo utan allt det där runt det: att vara studerande, länkarna runt å -stranden, att bara ansvara för sig själv, vännerna... Jag har det så nära när jag ser på bilderna, det blir en saknad som kan kännas överväldigande. 

Ändå kan jag sätta mig i den jag var då, minnas det som var jobbigt, minnas saknaden bort, osäkerheten, pressen, stressen, känslan av att något saknas.. 

När hittar man egentligen hem? 

Kommer det ett ögonblick när alla pusselbitar fallit på plats? När längtan vidare inte är lika stark som stanna kvar? 

Finns det en plats, ett sammanhang, ett hem som på alla sätt känns som mitt? 

Ibland undrar jag om jag aldrig eller alltid sökt, men aldrig eller alltid hittat vägen och målet. Det är många som under min praktik frågat mig "känner du att du är på rätt, har du hittat din grej?" Å jag svarar "det känns ok, kanske inte den här inriktningen men jag trivs med jobbet."

Jag undrar om jag riktigt tillåtit mig att tvivla. Om det lönar sig. Om jag ens vågar. För jag är rädd att om jag tvivlar, så mister min fina yrkesbana sin glans. Jag blir då en osäker sökare, en som halkat mellan. Å kan en sån bli en bra psykolog? innebär det att jag gör det jag gör halvhjärtat? eller tvivlande på min lämplighet, intresse och kompetens? 

Tvivel är varken bra eller dåligt, däremot är det nödvändigt. Jag tror och känner att jag kan använda min psykologiska kompetens rätt någonstans, men vet inte ännu var och hur. Kompetensen behöver utvecklas, min egen professionalitet behöver växa. Men jag har ett frö som växer och det torkar aldrig ut. Jag har hittat mina rötter i psykologin, oavsett vart trädet grenar växer.