Det finns två tankar i den här meningen som fångat min uppmärksamhet.
1. Vad skulle jag göra om jag fick hålla på med vad som helst?
Allt för ofta accepterar vi att livet är bra när det rullar på någorlunda. Vi accepterar att våra djupaste drömmar känns för stora eller hotande för vår trygghet just nu, flyttar dem framåt till en tidpunkt där vi troligen har mer trygghet att ta tag i drömmarna alternativt glömmer bort eller avvisar drömmarna som ungdomens idealiserande. Vi kommer till en tidpunkt där vi väljer att följa den väg som är lättast, som andra förväntar oss följa å som ger oss möjlighet att upprätthålla vår trygghetsbubbla.
Inget fel på detta, men, vart tar dina ouppfyllda drömmar då vägen? Ger du dem över till dina barn å önskar att de uppfyller dem åt dig? Eller ger du över förbittring å tron att livet är bara motgångar så ha inga förhoppningar för då blir du bara besviken? Har dina föräldrar överfört på dig sina drömmar eller sin förbittring? Klandrar du senare dina barn/make/arbetsplats för att ha hindrat dig från det liv du velat leva å uppfylla dina drömmar? Eller gräver du ner dina drömmar i en kista som öppnas först när det är för sent? Förminskar du drömmarna till en liten sak som inte är hotande för det liv du vant dig vid idag?
Något som jag ofta hör är "ja, men jag brinner inte för något riktigt", passionen saknas. Visserligen tror jag det finns mänskor som inte har så mycket "passion" men samtidigt tänker jag att det också kunde bero på att vi dels inte känner oss själva å våra innersta behov nog för att sätta det i ord, å dels att vi blivit lärda att hållas "med båda fötterna på jorden". Men lyckligtvis behöver drömmar inte flyga högt. En dröm är slocknad så länge tills vi sätter eld på stubinen, å först när stubinen är tänt kan ljuset brinna. Det första steget till detta är att sätta ord på drömmen, det andra är att bestämma vilka handlingar tar oss i riktning mot den å det tredje är att börja agera.
2. Rädslan är drömmarnas största fiende. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att blotta mina svagheter. Rädslan för vad att riskera min trygghet kan komma att kosta. Rädslan för att aldrig nå dit. Rädslan för att ha satsat allt på en dröm som var inget värt.
När man bestämt sig för att följa sin dröm händer märkliga saker. Saker som man aldrig trodde var möjligt. Allt som jag tidigare trott var omöjligt blir möjligt. Det största problemet är att vi aldrig ger drömmen en riktig möjlighet, vi vågar inte tro tillräckligt på drömmen. Vi har alltid en bekväm b-plan att ta till vid minsta lilla motgång, som mer eller mindre gör att vi ger upp drömmen. T.ex. nöjer vi oss med något som är "good enough" eller tillräckligt nära. Eller så säger vi "nja, det var en så dum dröm. Det är bra som det är". Allt detta i brist på mod å ja, förstås, det enorma arbetet en dröm ofta kräver för att uppfyllas.
Men frågan lyder förstås: är det värt att följa sin dröm? Drömmar ändras ju med tiden, det är väl bara att vänta tills det går över? Ja, det är väl troligen en profetia som går över om du tror så. Om du istället bestämmer dig för att göra allt för drömmen, eller åtminstone en bit i gången, säg, gå en kurs för att bli författare om det är din dröm, så tror jag det kommer ge något mycket mer än vad du får nära dina basbehov uppfylls. Nämligen. Självförverkligande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar