Några tankar om medveten närvaro

Medveten närvaro eller mindfulness har ju varit på tapeten mer eller mindre i ett par år nu. Jag hörde termen första gången i en föreläsning om burnout-problematik, där mindfulness säkerligen kan vara till nytta. Jag har noterat en del tidigare utmattningsdeprimerade som fastnat för detta å jag förstår dem; att fokusera på en sak åt gången är antagligen det bästa sättet att finna känslan av ro, kontroll och sinnesfrid. 

Jag tänker inte gå in djupare på vad mindfulness är i detta skede, det skulle bli ett långt inlägg. Kortfattat kan man ändå säga vad det inte är: det är inte andnings- å avslappningsövningar, även om man kan praktisera mindfulness genom dem. Det är inte heller en religion, även om den har sitt ursprung i buddhismen. Som jag förstått det handlar det mer om en inställning, attityd eller livsstil, även om ingetdera av dessa helt kan omfatta begreppet.

Hursomhelst är det inget nytt för mig, men på så vis ändå nytt att jag inte riktigt gett det någon chans. Jag har prövat korta övningar, men inte regelbundet. Jag har inte haft nån plan eller testat det i större mån. Nu har jag ändå känt att det är mindfulness jag verkligen behöver. Jag har inga svårigheter att reflektera över mitt beteende, svårigheten ligger däremot i att stanna upp. Att fokusera på en sak åt gången. Att vara närvarande i allt jag gör. Inte konstant, men tidvis. Under kommande tid ska jag bli mindfulness-proffs! 

Nu börjar detta inlägg sväva iväg, men det kommer mer uppdateringar och info och erfarenheter ju mer jag lär mig! De två senaste dagarna har det iaf gett positiva effekter :) Jag lovar berätta hur, vad å varför senare!