Den här julen som varit. Trevlig, god mat, gott sällskap. Ändå är den känslan som lämnar efter något i stil med tomhet. Å jag skulle så gärna känna mer. Tacksamhet, glädje, utmattning.. ja, vad som helst. Ändå. Mest bara tomt. Om jag ändå tänker på de enskilda bitarna, människorna, stunderna, så kommer mera.
Jag känner av ett visst tabu över att prata om denna tomhet. Som om man borde prata om julen med stora känslor och stora ord. Den stora kärleken. Tacksamheten. Gemenskapens välsignelse. Eller nåt liknande. Bloggrubrikerna. Hashtaggarna. Löpsedlarna. Sensationer blir så vardagsmat att vardagsmaten känns onormal.
Å så sitter man här och funderar: är det ok att inte känna så mycket hela tiden? Å för att det ska kännas bättre att inte känna så mycket försöker jag hitta en orsak. Som att jag mitt i jul-görandet tappat en rätt stor del av varandet. Att bara vara, ta till mig och njuta. Men jag vet att det här är långt ifrån hela sanningen. Det är bara en ursäkt. Det är svårare att erkänna att inget saknades, det bara blev så här. Liksom mammor som väntar på känslor för sitt barn som inte kommer sådär häftigt och ovillkorligt som man tänkt sig.
Å då förstår jag att problemet inte är tomheten utan problemet jag gör av att känna så. Med andra ord: Problemet är inte problemet utan att vi gör problem av något som inte är ett problem. Å tomhet är också en övergående känsla som är tillåten, tillåme skön ibland. Å med denna tillåtelse att känna tomheten kan jag ge uttrymme för de andra känslorna.
Som att jag hade en god jul. Å det är mer än tomhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar