Onödigt oroande

Usch. Ibland sku jag bara vila töm huvudet på onödiga orosmoment. Varför kan jag int bara släpp tankar som snurrar på utan desto mer mening? Det är såna energitjuvar och leder ju int till nåt. 

I senaste fall handlade det om att jag oroade mig för att jag skulle i misstag ha plagierat nåt å gradun min på så vis skulle fastna i plagiatgranskningen. För även om jag visste att jag inte medvetet hade tagit nån annans text å sagt att det var min, så var jag rädd för jag på nåt omedvetet, klantigt sätt skulle ha gjort det ändå. Å för varje timme som jag int fick nåt svar från handledarn så blev jag allt säkrare att det hade hänt å hann redan i mitt huvud se mig utkickad ur ÅA, aldrig blir klar, aldrig få nåt jobb, aldrig bli psykolog. 

Tills jag sen int klarade av mina hemska fantasier länge utan frågade direkt handledarn som ju intygade att allt var bra. Å jag får igen fråga mig, varför förväntar jag mig alltid att det värsta ska hända även om jag int har några belägg för det? Vill nån komma med nåt vettigt svar? Nån psykolog kanske? ;)

Voi huuhhu. Nå, nu är allt i sin ordning å jag pustar ut. Nu är det bara att vänta på att graduvitsordet ska droppa in å magisterpappren ska falla in genom postluckan. :)

Ps. Idag for syrran till bb å föda!! :)