En paus i solen

Måndag eftermiddag och jag sitter på en trappa mitt i stan. Det är blå himmel och solen lyser ännu. Sol, vad jag har saknat dig! Händerna fryser av blåsten och vore det inte för den skulle jag kanske sitta här tills solen går ner. Här känns det skönt att bara vara. 

Denna måndag kändes som en ovanligt tuff måndag. En sån där dag då jag kände mig liten och oerfaren igen, vilket jag i å för sig är, bara inte lika liten å oerfaren som förut. En sån dag då jag upplevde både krav från andra på mig och att jag själv var krävande. När man ska vara den som vet men ändå inte gör det, om ni vet vad jag menar?Otillräcklighet skulle nån kanske kalla det. 

Idag frågade sig en praktikant varför jag sökt mig till psykologin och vad jag vill göra i framtiden. Jag tänker att jag inte har de "perfekta" svaren på de frågorna alltid heller. Men som min tröst är min farfars ord:"Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor." Jag tänker att om jag passar här eller inte lär framtiden utvisa. Men idag är jag där jag skall vara. I min egna plats i solen, även om det blåser litet kallt.