Kritikens möjligheter till självinsikt

På bloggar där vi sätter upp en bild av oss som kanske återspeglar bara en liten del av vem vi är, kan man ibland läsa bloggarens svar på kommentarer att "tro inte att du vet vem jag är" eller att "jag tar inte åt mig kritik från andra, jag vet vem jag är". Jag håller givetvis med om att vi ska stå på oss, men det borde inte hindra oss från att vara mottagliga för andras (även negativa) åsikter. För ibland kan de smärtsamma kommentarerna kanske hjälpa oss nå självinsikt, vilket på sikt kan leda till att vi utvecklas. 

Här kräver det förstås en förmåga att se vad som är konstruktiv kritik å rent elaka kommentarer. Men när vi tar bort taggen från kommentarer kan de i bästa fall bli konstruktiva, genom att de berättar oss nåt om våra "blinda fläckar". Vi har säkert alla blinda fläckar beträffande vår självinsikt, men klart är att för vissa är de blinda fläckarna mer en stor utbredd klump än en liten fläck. För dessa personer kan jag undra om de nånsin kommer att inse hur resten av världen ser på dem och deras situation. För det är så mycket som kräver medvetenhet om våra brister (och färdigheter).

Hur blir relationer när man inte ser hur ens eget beteende speglas i den? Vi speglar ju trots allt oss själva i andra. Har man dålig självinsikt blir andras reaktioner oförståeliga, de andra blir vid konfrontation de jobbiga, korkade eller elaka. Att komma från att "de har fel om mig" till att "jag har fel om mig" är ett enormt stort steg för många, vi förväntas ju trots allt vara experter i oss själva.

Självinsikt är ändå en grundläggande egenskap för att kunna ta ansvar för vårt beteende, å när vi gör det, ökar vår känsla av kontroll.  Då vet vi att när vi gör x reagerar omgivningen med y. Men hur blir känslan av kontroll om man inte förstår varför man blir "missförstådd"? Om vi tror vi reagerar med x men egentligen reagerar med z, är det inte konstigt att omgivningen reagerar med nåt helt annat. Allt detta torde få upplevelsen av kontroll att minska. 

Självinsikt kräver att vi vågar se på oss själva utan att blunda. Det kräver att vi korrekt kan tolka vår omgivning, men främst oss själva. I gruppterapi under studierna lärde jag mig att andra kan fånga en del saker bättre än vi själva, spec när vi låter oss mer ohämmat vara oss själva. Mitt råd till alla som vill förbättra sin självinsikt: var öppna för andras tankar om er, en del kanske har fel men de kanske kan ge en riktlinje var de finna möjlighet för var blinda fläckar finns.