Vara ensam

V har farit på jobbresa till hesa så här e jag helt ensam på Åland. Jag ser mig som en person som är ganska bekväm i ensamheten, kanske lite för bekväm, ändå kan ett sting av rastlöshet ta fäste i mig när jag blir ensam kvar. Om något hände nu, vem skulle då ställa upp? 

För att lugna mig sätter jag på radion och planerar aktiviteter som vid behov distraherar, så jag vet att det finns för konkreta aktiviteter att göra om oron skulle växa. Efter en stund lugnar sig den lilla oron och jag finner ensamheten skön. Jag finner tid å plats för sånt som inte skulle vara möjligt förutom i ensamhet. Det där lilla som behöver tystnad å ingen som stör. De där trygghetsgivande planerade aktiviteterna behövde jag aldrig använda.

I slutändan måste vi alla mänskor lära oss att förhålla oss till vår ensamhet. Någon har sagt att den mänska som inte kan vara ensam kan inte heller vara tillsammans. Det ligger mycket sanning i detta. Trots att vi har mänskor runt oss var vi redan ensamma i magen, liksom vi dör ensamma. Att vara mänska handlar ständigt om att hitta vår egna rätta balans av ensamhet och gemenskap. 

Jag har aldrig tvingats vara ensam, men jag har alltid behövt det. Det tror jag är en viktig skillnad mellan de som lider av den och de som kan finna njutning i den. De som flyr ensamheten, liksom de som tvingas in i den, mår sällan bra.