Malena har farit efter mitt betyg, som jag sen ska gå via magistraten med för att få kopior som ska skickas till Valvira. Valvira ger mig sen den fina benämningen "legitimerad psykolog", eftersom psykolog är en skyddad yrkestitel.
Men för att sammanfatta lite känslor och hur jag hamnade här. För knappa 6 år sen sökte jag till psykologutbildningen. Jag minns inte riktigt när jag bestämde mig för att söka, men jag tror det alltid funnits en ide om det. Jag har alltid läst facklitteratur i psykologi å sökt svar på relationsproblem i litteraturen. Jag har alltid observerat å analyserat, försökt förstå mig på andras motiv. Jag har också träffat psykologer, å de tre jag kände förrän jag sökte in var helt bra typer.
Hursomhelst. Direkt efter jag skrivit studenten började jag förbereda mig för intagningsprovet. Jag hade inte råd med inträdesmaterialet, så jag bad bibban köpa in böckerna och så kopierade jag upp ca 1000s text på pappas kopiator. Bara det tog ca 8h. Men jag var målmedveten, som jag alltid varit.
Inträdesprovet kändes rätt lätt. Jäkligt mycket detaljfrågor, men jag har alltid varit mer än detaljtänkare. Statistikfrågorna var busenkla. Ändå tror jag att jag var en av de sista att lämna in provet, som jag alltid varit.
Jag minns när namnen på de ca 40st som slapp på intervju publicerades. Där var jag på slutet av listan. Hurra!
Dags att förbereda sig mentalt. Vara den jag är. Fundera genom min barndom, mitt liv å vad jag förstått av den. Under bilvägen till Åbo reflekterade jag så vilt att jag inte minns mycket av den resan. .
I väntan på intervjuerna satt jag mig på toaletten vid universitetet och bad. Bad om att komma in, det fanns inget jag velat mer i hela mitt liv. Jag visste att det här var min vändpunkt i mitt liv, liksom det kom att bli. Vinden har vänt, det är min tur nu.
Intervjuerna var mest roliga, jag kände mig lugn, även om jag grät när de frågades om mitt livs största besvikelse. En av mina favoritpsykologer gav mig tipset att "se i ögonen ge ett fast handslag å stänga dörren efter mig." Vilket jag gjorde.
Efter intervjuerna var jag än mer övertygad över att jag funnit min plats. Då visste jag att om jag inte kmr in nu, så kmr jag söka in på nytt å på nytt å på nytt.
I mitten av juli. Emmi å jag skulle till Sandåsen och simma. Ett brev hade kommit på posten, ett stort brev meddelade brorsan. Vi körde hem och min puls var hög, ivern å glädjen fyllde min kropp. Jag öppnade å läste de viktigaste raderna jag läst i mitt liv. Å i nästa stund kom tårarna, "jag kom in Emmi jag kom in!!" (Börjar gråta när jag tänker på denna stund).
Å ja, resten är helt enkelt historia. Idag är jag framme vid mitt mål. Stolt. Rakryggad. Känner mer för var dag att jag funnit min plats. Att jag är rätt för det här. Gråter lite för mig själv. Av lycka.
Tack till er som trott på mig. Tack för stödet, för att ni hjälpt mig att utvecklas, för jag känner verkligen att det finns personer som hållit tummarna för mig å bett för mig, beroende på livsåskådning ;) Utan er skulle jag inte vara här.
Jag vill speciellt rikta mitt tack till två personer.
Viktor. För att du på alla sätt å vis funnits för mig, sett mig när jag varit som värst å fått mig på gott humör när jag tvivlat. Du är min klippa <3
Sara. För att du trodde på mig å fick mig att tro på mig själv när jag tappat tron. För att du var den trygga person som alltid öppnade ditt hem för mig.. För att du gav mig en modell för vad ett gott liv kunde innehålla, å ett annat perspektiv på allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar