Jag tror att en del av den mognadsprocess jag gått igenom under min studietid (å liv) är att se skillnad på kunskap som jag lär för sin egen skull å för andras skull. Framtill universitet var en stor del av det jag läste sånt jag gjorde för andras skull eller för att få fina betyg, inte för mitt eget intresse.
I uni ändrade detta å jag lärde mig att mitt värde å min kunskap inte sitter i betygen, utan i den jag är och det jag gör. Jag ångrar dock inte mitt periodvisa "tvångsläsande", utan det skulle jag inte leva det liv jag gör idag. För trots allt var de via betygen jag började bygga upp mitt självförtroende, å utan den bekräftelse å den identitet jag skapade genom den lyckade skolinsatsen skulle jag inte antagligen klarat av att skapa en lika positiv självbild. Vi alla måste få kännas att vi är bra på något å för mig var detta något att studera. Jag önskar bara att jag varit snällare mot mig själv.
Men när jag inte längre ser mitt hela värde speglas i det vitsord eller resultat jag får kan jag känna mig nöjd med att inte få det bästa av vitsorden. Vitsordet jag fick idag var precis på den nivå jag känner att jag lagt ner tid, energi å mig själv i arbetet. Att jag kan vara nöjd med det betyder att jag idag kommit så långt att jag kan ge mig själv ett gott vitsord utan att någon annan behöver bekräfta det. En högre självkänsla, med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar