Karriärkvinna

Jag är inne i en fas då jag älskar mitt arbete och inte har något emot att det upptar den största delen av min vakna tid, antingen i form av konkret jobb eller i egna studier. Jag har aldrig tänkt mig som en "karriärkvinna", men börjar mer å mer förlika mig med tanken på att jag nu är så mycket karriärkvinna som jag nånsin kommer bli. Karriärkvinna har ju en något negativ klang i dagens samhälle där man helst ska vara lite av allt; att fokusera mesta av sin tid på "karriären" är inget att sträva efter. Eller, i så fall ska du vara mycket framgångsrik. 

Ordet karriär kommer ju från franskan, och en av dess betydelser är "levnadsbana". Å det är just så jag tänker om det jag håller på i arbetet å hemma just nu, att jag satsar heltid på min levnadsbana. Vem vill inte lägga tid på att utveckla sin levnadsbana? Vad kan vara viktigare än det?

Problematiskt blir karriären först när det blir en flykt. När man satsar allt på karriären för att inte behöva ta itu med det som man egentligen behöver, men har svårigheter med. För vissa är det relationer, för andra en meningsfull fritid. När man slutar lyssna inåt och bara kör.

Jag tänker på den framgångsrika kocken som arbetade ihjäl sig. Jag kan inte tro att det bara var den fysiska arbetsmängden som gjorde att han hamnade dit. Troligen fanns det en tomhet som karriären skulle fylla, å desperationen att nå dit fick honom att sluta lyssna kroppen långt innan. 

I min levnadsbana hör det som tur till att ständigt lyssna till kroppen och mina behov.