Men jag intalar mig själv alltid lika varsamt att jag trots detta har kontrollen. Att rädslan sitter i huvudet och inte i benen. Att jag, bara jag tror att jag kan, så kommer jag inte att falla.
Allt gick bra förrän den där backen kom. Hastigheten höjdes och jag försökte bromsa (fast jag inte kan!) och osäkerheten över hur vägen vände gjorde benen skakiga. Inför en djup nerförsbacke inuti en tunnel (i min inre bild såg jag mig falla med ansiktet i asfalten och förlora tänderna), så sa jag till mig själv "Det är lugnt, du har kontrollen".. För att i nästa stund sprätta över på gräsmattan.
Det var ett mjukt fall. Faktist så mjukt att jag snabbt kom upp, fick inga blåmärken, bara ett grönt märke av gräset på ena knät.
Så jag tänkte så här: att både när det gäller att åka inlines som med att leva, så kanske vi inte alls har kontrollen. Kanske vårt bästa hopp är att ändå våga leva, å bara hoppas att vi landar mjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar