Jag har, i och med sommaren, börjat allt mer sakna löpningen. Eller kanske det egentligen inte är så mycket löpningen jag saknat som löparen jag en gång var. Då annan träning inte var så nödvändig, men löpningen var allt. Då jag kunde lägga en timme på att planera en löprutt eller bara spontanlöpa åt valfritt håll.
Jag saknar hur jag identifierade mig som löpare utan att tveka. Jag saknar hur lätt jag sprang. Jag saknar mitt driv. Jag saknar de bekanta löpspåren i Åbo och i Larsmo, Jeppis och var jag nu sprungit. Jag saknar hungern efter en riktig tuff länk. Jag saknar drömmen om ett glas iskall dryck eller dusch som är som starkast just innan man är hemma.
Jag saknar min löparkropp och mina löparfötter. Jag saknar hur jag aldrig hade
en ursäkt stark nog för att inte springa. Jag saknar hur alla problem blev mindre efter 15min löpning, och hur jag kunde springa bort ett brustet hjärta på två timmar på löpmattan. Jag saknar det skydd jag hade av att se mig själv som löpare, ursäkterna det gav, tryggheten. Jag saknar gemenskapen och jag saknar ensamheten man känner som löpare. Jag saknar enkelheten, innan jag gjorde löpning till något komplicerat.
Jag saknar den person löpare gjorde mig till. Självsäker, närvarande, livsbejakande. Jag saknar hur ingen utmaning kändes stor nog. Å jag undrar om jag kan bli den personen igen. Jag har undrat i fem år nu och inser att det kanske inte är möjligt. Utveckling tenderar ju att gå framåt, inte bakåt.
Jag hoppas att löpningen igen ska få den plats den en gång hade och att jag ska hitta mitt sätt att löpa. För något i mig har tänts igen för löpningen som jag inte känt på flera år. Å jag hoppas den lågan ska brinna starkare för varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar