Jag har tänkt mycket på det här med att bo långt från sina vänner och sin familj. Att det är lessamt, men inte bara negativt. Varje gång jag kommer hit har jag orsak, vilja och tid att träffa mina närmaste. Å det viktigaste å det enda jag gör av min tid här är att möta de jag älskar. Att ett enkelt jag är här räcker som orsak för att ses.
Men jag kommer ju inte ifrån det där som jag går miste om. Som jag påminns om när min systerdotter springer och kramar om mig när hon ser mig. Förra gången, för en månad sen var hon så blyg så hon gömde sig, för hon hade ju inte sett mig på ett halvt år. Å sen när jag ska gå efter att ha lekt med dem ett par timmar, så kommer hon springandes gråtandes efter för att hon ville ha en till kram.
Dessa gånger så vill jag också gråta. För att jag går miste om alla dagar med såna som henne. Å för att våra känslor är så ömsesidiga, för att jag inget annat vill mer än att få en till kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar