Där jag aldrig växer upp

Hemma hos oss finns ett ställe där jag aldrig växer upp. Oavsett hur gammal jag blir, känner jag mig som 14-15 år när jag går in i mitt tjejrum. På väggarna hänger bilder från högstadietiden, klassfoton och bilder av  katter. Det finns inget som ger några som helst vuxenpoäng, det finns inget som osar mognad. Jag kan undra om inte mitt rum är ett av de sista spåren av att detta huset en gång varit fyllt av barn. Å kanske är det därför det aldrig förändras.

Jag läste idag om att ens barn är endast en till låns för en viss tid av livet. Sen flyger de vidare. Å en smärta i hjärtat kan anas när jag tänker på att mina framtida barn kommer en dag att flyga vidare, vilket ju är en ganska konstig grej med tanke på att de just är det; framtida.

Tanken ger mig ändå lite förståelse för varför rummet finns ännu kvar som det var när det var bebott. Dvs. inte så mycket för min och mina syskons skull som för låntagarna. Å det känns också lite i hjärtat.