När jag började löpa för 6år sedan var det lätt; jag hade ingen löparvana, kondis eller något att överhuvudtaget mäta mig med. Jag orkade knappt jogga en kilometer. Varje kilometer mer var tillräckligt för mig. Jag kollade klockan men mätte sällan sträckan. Kilometerfart blev jag bekant med först inför träningen för mitt första lopp. Att jag sedan 9månader efter att det allt började, med 3månaders regelbunden löpträning sprang mitt första halvmarathon på en tid som jag än idag har svårt att knäcka kan jag knappt förstå. Men det fanns helt enkelt en glöd i mig som jag sällan känt därefter.
Men tillbaks till idag. Jag har sprungit med så olika fart å i så olika sträckor att jag inte riktigt vet var jag är idag. Jag kan ha pauser på ibland månader då jag knappt springer något. Så var ligger jag idag??
Jag jämför mig ibland felaktigt med min bästa nivå å (då jag sprang 10-12km/h) blir så enormt besviken när mitt tempo ligger på 9km/h. Å när jag en gång sprungit 21km varannan söndag så blir jag besviken när jag tappar lusten efter 5.
Å att tro att jag ska orka 5-6 löppass i veckan utan att skada mig idag är lika osannolikt som att jag springer ett marathon nästa vecka.
Så det som det handlar om för mig i höst kallar jag baby steps. Små små steg framåt. Att springa 3km är bättre än 0. Att inte tvinga mig framåt, utan söka lusten framåt. Farten får vara vad den vill, även om jag så småningom ska variera träningen lite mer. Just nu handlar det om att få in vanan, glädjen och känslan för löpning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar