Ingen "snäll" flicka, men en duktig en.

Jag läste en så välskriven finsk artikel av Maaret Kallio idag om duktiga flickor. En av sakerna som jag tyckte var så bra med artikeln var hur man skiljde på snälla (=kiltti) flickor och duktiga (=reipas) flickor. 

Artikeln förklarade att duktiga flickor lyfts mer sällan fram än snälla flickor, eftersom de sköter sig själva. Snälla flickor försöker oftast vara andra till lags, sätter andra först och har ofta svårt att säga nej. Många snälla flickor som jag träffat är självuppoffrande och låter sina närståendes välmåenden bestämma deras egna välmående. Det gör också att andra är beroende av dessa snälla flickors välmående och ork, eftersom deras eget är beroende av den. Det skapar åtm någon form av ömsesidighet.

Utifrån den definitionen har jag aldrig identifierar mig som "snäll flicka". Jag kan säga nej och jag sätter inte andra före mig automatiskt; gör jag det är det av en genuin vilja att tjäna den andra eller av medkänsla. Jag gör så gott jag kan för andra, men sällan på bekostnad av mitt egna välmående.

Däremot kan jag nog identifiera mig som "duktig flicka". Skött mig själv i smått å stort, så ingen behövt oroa sig. Jag har sällan blivit nedslagen av motgångar och klagar sällan "i onödan". Jag har vårdat mig själv när jag varit sjuk, å under min uppväxt å länge därefter har jag inte väntat mig mycket av andra. Detta säger jag inte för att skryta, för den här sidan har definitivt kostat mig å andra duktiga flickor. Det har inte varit så mycket ett val som en överlevnadsmekanism. 

Jag har därför länge haft svårt att be andra om hjälp, även om jag uppskattar det. Det handlar inte om att jag behöver ha kontroll eller tror att jag gör allt bättre själv, det handlar om rädslan att begära av å vara till besvär för andra. Av samma orsak erbjuder jag sällan automatiskt mitt hjälp å stöd till andra, jag kan få för mig att alla andra är lika "självgående" och "oberoende" som jag. 

Det gör att jag också känt mig ensam, eftersom det är ensamt att klara "allt" själv. Eller självisk eftersom jag måste se till mitt eget mående först eftersom jag inte kan räkna med att andra ställer upp för mig. Som resultat har jag också svårt att se när jag inte orkar längre, varför jag tidvis tagit ut mig tills kroppen sagt ifrån. Min magproblem för ett tag sen, som jag trodde var bla allergi, var nog ett tecken på detta. 

Det som jag alltid får jobba mig med är att våga visa mig svag inför andra och erkänna att jag behöver andra. Att under min "duktiga" fasad finns en som ändå önskar och behöver andras stöd och medkänsla. Kanske mest behöver jag  tillåtelse att få vara och känna mig svag och behövande när jag visar dessa sidor. Av andra och av mig själv. Då vill jag inte att någon klappar mig rappt i axeln och säger att jag ska komma igen. Då behöver jag en medmänskas värme, en axel att gråta mot och en kram.