Din vänlighet känns främmande för mig

Efter massagen igår blev jag sugen på nåt gott till helgen, så jag gick till den lilla butiken i närheten som jag aldrig besökt förut.

 Väl inne kom jag ihåg att jag inte överfört pengar till mitt brukkonto, så jag gjorde det där å då. Av någon orsak hade de överförda pengarna ändå inte kommit fram när jag skulle betala vid kassan.  Jag blev tvungen att gräva i mina kontanter å när jag väl märkte att pengarna inte räckte till föreslog jag att jag lämnar bort nån sak. 

Det tyckte inte försäljaren, utan han sa: "Nej, vi gör så här. Du tar allt med dig. Du kommer imorgon in och betalar resten. Inga problem."

Ok att det inte var världens största summa jag var skyldig, men dylik vänlighet å tillit till ens kunder har jag aldrig mött. Jag blev nästan ställd och visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Jag hade, utifrån liknande tidigare händelser, förväntar mig ett irriterat ordalag, en fördummande blick och att jag varit tvungen att lämna in varorna. Det hade känt mycket mer bekant och därmed även bekvämt.

Jag funderade om mannens kulturella bakgrund hade med det hela att göra, för att det skulle hjälpa mig kategorisera det skedda i en viss box så det skulle kännas lite mer förståeligt. Men samtidigt, vad lever jag i för kultur om lite vänlighet och tillit känns så främmande? Frågan är kanske inte hur jag ska förstå hans vänlighet utan min reaktion på den och hur jag tidigare normaliserat bristen på den. 

Ps. Det här är väl världens finaste peng?