Att tappa fotfästet

Igår när jag for till jobbet funderade jag på målsättningar. Jag gottade mig i att jag som tidigare nämnt nått de mål jag satt 2015: yrket, jobbet, tryggheten, lägenheten. Jag funderade på var jag är idag och kom fram till att här vill jag vara kvar en bra stund, här trivs jag.

Två timmar senare har jag ett samtal som  jag egentligen inte borde överraskas av, men som fick mig att helt tappa fotfästet. Summan av kardemumman blev att den del av tryggheten jag kallar jobb är långt ifrån säkrat, vilket jag inte borde förvånas av, jag har ju ett vikariat. Pga orsaker jag inte kan kontrollera med min egen insats ser framtiden plötsligt lika osäker ut som för ett halvt år sen. Å för mig är det ändå inte så mycket tryggheten i sig jag sörjer, utan de mänskor som kommit att bli en så stor del av min vardag. Har man inte familj å vänner nära blir umgänget med kollegorna en viktig social komponent i tillvaron. 

Men men, helt är inte hoppet ute ännu. Jag vägrar hamna i offerrollen å istället ser jag det här som en möjlighet för mig att se mig omkring om gräset är grönare på andra sidan. Kanske tanken är att det är nu jag ska på mitt äventyr i världen? Kanske jag nu kan söka ett jobb dit det inte är lika långt hemifrån? 

På kvällen gick jag ändå från en mörk arbetsdag med gråten i halsen till en helt underbar kväll med körsång. Jag kände direkt att det var så rätt, så himla kul!!! Det är omöjligt att känna sig olycklig när man sjunger gospel! 

Jag må vara ung och oerfaren, men jag har en envishet och förmåga att ta mig upp på nytt å på nytt när jag faller. Hur klyschigt det än låter, så vet jag att det här inte är slutet, det här är bara början.