Det bästa är att gråta tillsammans

Vi var igår på "En man som heter Ove" på bio. Tanken var att köra bio å sen middag, men vi blev för mätta av våra snacks så vi for hem efteråt istället. Filmen började hur som helst lite trögt, precis som boken som jag påbörjat ggr flera. Men lite senare öppnades såväl skrattgroparna som tårkanalerna också ggr flera. 

Jag älskar filmer där man får följa med ett liv. Från vaggan till graven. Det är svårt att inte beröras när vi får följa livets upp å nergångar, de plötsliga positiva och negativa händelserna, den vilja och otroliga potential som det finns i varje människa. Å kanske mest, den otroliga potential det finns i kärlek och att visa kärlek åt sina medmänniskor. 

När filmen var slut hade inte mina tårar torkat ännu. Å när jag såg mig omkring var jag inte den enda som torkade mig under ögonen. Efteråt fantiserade jag om att bli den där grannen som fick en gammal man att återfå livsgnistan, å jag insåg att jag knappast var ensam där i biosalen med den fantasin heller. 

Det fina är att det är långt ifrån omöjligt. Vi behöver inte bli någon speciell för att visa omtanke, vi behöver bara se våra medmänniskor. Å se att vi är både den gamla, sura mannen och den glada, livliga grannen. Bara i olika livsskeden, bara med olika öden.