Varför det blev just 25km kan jag inte riktigt förklara. En fix ide jag fått några veckor sedan, återigen. Jag berättar det för ingen, ställer mig i ordning å vägrar ge mig förrän jag klarat mig igenom det helt. Å jag förvånas nästan när jag kommer "i mål", samtidigt som det känns som en lika självklar sak som att vakna varje morgon.
Å det roliga är att jag njöt av hela loppet, oskämtat. Jag lyssnade bara på kroppen å lät den välja tempo, stannade en gång å köpte en cola zero å sprang sen vidare bland japanska turister å hipsters som bar shorts över löptights.
Perfekt nog (trots att det var oplanerat) råkade en McDonalds placera sig precis vid mitt mål: 25km. Så där köpte jag en milkshake å en cola zero (passlig nog för 25kr) å gick hem de sista 3km.
Några insikter jag gjorde under loppet:
- det är första gången jag tränar så att min kropp bestämmer tempot framom något program, å det verkar vara ett vinnande koncept. Om jag lyssnar på min kropp kan jag springa hela livet, å det är så mycket viktigare än tiden på ett givet lopp.
- Jag behöver löpningen för att känna mig levande. Löpningen får mig att leva mer fullt ut.
- Små om än onyttiga belöningar i form av cola å milkshake känns som ett litet pris för att få må psykiskt å fysiskt bra på lång sikt.
- Min kropp är helt perfekt; inte för att den matchar alla yttre ideal utan för att den möjliggör ett rikt liv å tar mig vidare från år till år trots att jag inte alltid behandlat den väl. Jag vill ge den lika mycket tillbaka som den gett mig.
När jag kom hem orkade jag knappt duscha. Mitt ansikte var täckt av ett lager av salt från svettandet. Men jag hade inga skavsår å jag visste att tröttheten var en bra forms trötthet. Å nu ska kroppen få näring å vila för att bygga upp sig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar