Ofta har jag fyllt i anmälningsblanketten utan att trycka på "Skicka". Men idag var allt motstånd borta. Jag vill bara vara med, jag vill springa långt.
Jag är en envis och målmedveten person. Säger jag att jag gör något så gör jag oftast det. Inte alltid, men i typ 9/10 fall. Å har jag sagt att jag ska springa marathon så ska jag det. Men att jag står här, 1,5 månader innan loppet, och verkligen ska göra det känns ändå stort. Nu finns det verkligen inga ursäkter, ingen återvändo, nu ska jag i mål.
Varför jag springer just ett marathon har jag också fått klarhet i: Jag vill känna mina fysiska å psykiska gränser, att utmana mina demoner. De som säger att
jag inte kan, inte orkar, inte är stark nog. Man kan intala sig att man klarar en sak före, men om man inte riktigt tror det när det gäller kommer man få det riktigt jobbigt. Sen är ju marathon något som jag länge sett som en omöjlighet. Att vidga sin bild av vad som är möjligt för mig är extremt självutvecklande.
När jag såg Lofsan filma sin resa genom New York Marathon grät jag vid flera ställen. Vad jag själv känner när det väl beger sig lär jag väl få veta först senare. Det är en upptäckt värt att utsätta sig för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar