Min relation till alkohol har aldrig varit komplicerad praktiskt sett. Eller nåjaa, jag hade en väldigt tidig alkoholdebut, några vildare perioder i tonåren, men därefter har jag väl haft ett rätt sparsamt alkoholbruk enligt "finska mått". 2014 var medelkonsumtionen i Finland 11,2 liter 100-procentig alkohol för invånare över 15 år. Jag kan tycka att det är en helt bisarr mängd, men jag vet samtidigt att vad vi anser normalt utgår oftast från oss själva. Jag har träffat personer som tycker det är normalt att dricka ett par flaskor vin även in i veckan, för att ge ett exempel.
"Teoretiskt" eller känslomässigt sett har det ändå inte varit så okomplicerat. Jag har svårt att inte känna att det är något fel när man "måste" dricka alkohol på helgerna för att slappna av och ta helg, även om vi inte tänker på det beteendet i termer av fysiskt beroende. Det finns ändå ett tydligt socialt, vanemässigt och psykologiskt beroende som mycket fler än de vi vanligen klassificerar som alkoholister lider av.
Å det är något fel med vårt samhälle när man misstänks för att vara gravid så fort man nekar ett glas vin. För att man måste ha en "orsak" för att inte dricka. För att alkohol fortfarande tillåts sätta sin gråa mantel över tiotusentals barndomar. När alkoholism fortfarande får vara boven och även namnet till våra största folksjukdomar.
Vet du att alkohol innehåller massor av socker och lika många kalorier som fett, å därmed bidrar till diabetes, fetma och hjärt-och kärlsjukdomar? Eller att det är den drog som orsakar mest skador i vår hjärna? För att inte tala om skador i våra relationer, störningar i vår sömnkvalitet och kanske främst i vårt känsloliv.
Jag har svårt att vara neutral till alkohol. Å jag tar en paus inte för att uppnå några större förändringar i mitt fysiska mående, men kanske för att känna att jag lever i enlighet vad jag tror jag kunde må bra av och vad många andra skulle må bättre av. Inte kanske de som har ett okomplicerat förhållande till alkohol, men de som har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar