För exakt ett år sedan började jag jobba på mitt nuvarande jobb. När jag började skrev jag så här: "allt verkar JÄTTEBRA!! Arbetskompisarna, uppgifterna, handledningen". Å visst hade jag rätt redan då.
Den första tiden var ändå tung. Jag fick anpassa mig till så mycket nytt att huvudet knappt hängde med. Efter ett tag ökade kraven och jag kände att jag inte kom vidare i den takt jag ville. Jag kände mig otillräcklig. Efter ett tag släppte ändå min ångest å osäkerhet. Jag började känna att jag visst kan, å jag började kunna ställa de rätta frågorna.
Just när jag kände att jag kommit igång och började tro på mig själv kom beskedet att det var oklart huruvida jag skulle få fortsätta eller ej. Jag har nog inte känt mig så tom och ledsen sen dess som då. Jag ställde in mig på att söka ett nytt jobb. Eller på att vara arbetslös ett tag och resa.
Osäkerheten höll i sig i några veckor, men därefter började det ändå klarna att jag skulle få en fast tjänst. Å plötsligt öppnade alla tänkbara arbetsuppgifter upp. Jag fick fast tjänst i maj och har därefter känt mig nöjd med jobbet mestadels, men det har även funnits saker som gjort mig stressad, besviken och arg. Saker som gjort att jag känt mig misslyckad. Saker som gjort att jag funderat på att söka något annat. Just nu är jag ändå i ett skede där jag trivs med det enkla lunket. När saker bara "mårar åpå".
Jag har efter mitt år insett att jag inte valt det lättaste arbetet. Men jag har valt ett arbete som jag tror passar mig bra. Jag gör ett jobb där jag får fånga upp å skriva en "berättelse" som skapar en röd tråd genom andras liv, å därmed i bästa fall ger en ökad känsla av sammanhang. Ett jobb där jag tror mig möjliggöra konkret skillnad i personers liv.
Den viktigaste lärdomen har kanske ändå varit att lära mig av mina misstag. För misstag gör jag. Å kommer alltid att göra. Men förhoppningsvis kommer jag ändå en dag att göra färre misstag. Men aldrig vill jag bli så stolt, att jag inte kan erkänna dem eller lära mig av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar