En bekant pratade om sitt långvariga singelliv och konstaterade att efter några mindre lyckade försök att dejta några killar i somras så kände hon att hon inte riktigt var så motiverad längre. Hon skulle gärna ha ett förhållande, men just nu är det som att allt sökande kräver mycket mer än det ger. Man måste kyssa så många grodor före man hittar sin prins. Å egentligen är hon ju i övrigt väldigt nöjd med sin tillvaro, sitt sociala liv och sin vardag. Varför ska hon anstränga sig?
Efter 5 år i ett fast förhållande kan jag ju inte riktigt relatera till exakt detta, jag har haft turen att träffa någon på ett förhållandevis okomplicerat sätt. Däremot är känslorna väldigt likadana när det gäller det här med vänner i en ny stad.
För jag är ju egentligen väldigt nöjd med min vänkrets, jag är bara missnöjd med att de bor på alla andra ställen än just i Stockholm (mitt fel dock). Å rätt ofta tänker jag om jag ens har tid för fler vänner, med jobb, träning å ofta fullsatta weekends. Vill jag ens blanda in fler mänskor i vårt liv? Jag har ju fullt show att upprätthålla kontakten med mina nuvarande vänner å familj. Å vad tycker svenskar ens om finlandssvenskar? Blir jag direkt utsedd till andras psykolog om jag hittar en ny vän?
Långt inne vet jag ju att mina ursäkter handlar mest om rädsla och lathet. För nånstans vill jag ju ändå ha den där vänskapen som finns där även i vardagen. Här, nära. Å jag har faktist tagit några små steg för att utveckla mitt sociala, innefattande att anmäla mig till volontärarbete, att föreslå aktiviteter till några bekanta här och såå. Men jag räknar med att jag får kämpa på vidare. Å jag hoppas att jag en dag ska lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar