Att äga sin åsikt

Jag vet inte om det är jantelagen, inlärd skam eller socialfobiska tendenser, men jag har ofta känt att jag inte vågar kommentera andras blogginlägg, gilla halvt okända mänskors facebookuppdateringar, delta i diskussioner i kommentarfält eller uttrycka mitt deltagande i gamla bekantas sorger.

Det är ju så dumt egentligen, för då kan jag ju inte heller uttrycka att jag egentligen bryr mig och att jag vill vara delaktig. Jag hindrar mig från att bli sårbar till priset av att jag isolerar mig från mina värderingar, å från andra. Det är som att säga "man tycker" istället för "jag tycker", att inte äga sin åsikt.

Jag antar att jag mest är rädd för att jag ska störa andra eller att andra ska tänka "varför kommenterar hon". Jag har väl varit lite rädd för den uppmärksamheten, att ta plats å visa mig på ställen där det finns den minsta risk för att jag inte är välkommen. Det är ett känslomässigt hinder, inte ett reellt. Rationellt vet jag ju att de flesta tycker det är roligt eller önskvärt med kommentarer, det är väl därför man skapar å delar inlägg

På senaste tiden har jag ändå tänkt att det här är ju helt idiotiskt, varför skulle jag inte få gilla å kommentera precis som alla andra. Å om nån tycker det är konstigt, så e de deras problem inte mitt. Om jag tycker något är bra tänker jag markera det, å om jag har en åsikt kommer jag uttrycka den.

Å vet ni vad. När jag äger min åsikt känner jag mig också tryggare i mig själv, å behöver inte be om andras godkännande av den. Jag behöver inte be om förlåtelse för att jag finns.