Idag har kroppen ömmat på ställen det sällan ömmat förut. Den ökända andra- dagen-efter-ansträngningsvärken. Kroppen lär behöva några dagars mjuka, snälla rörelser före den är fit-for-fight igen.
Mentalt vill jag redan nu arbeta mot det potentiella målet. Det är inget fel med det tänket, bara att jag vet att min hjärna lurar mig. Jag vet att om jag kastar mig nu mot nästa mål, så kommer jag förr eller senare hamna i en svacka av orkeslöshet och bristande energi. En svacka som är tung att ta sig ur. Det är så vi fungerar, om vi inte sätter gränser.
Så jag säger nej före min kropp behöver säga det. För det är den värd. Det är jag värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar