bland träning och testosteron

Jag har aldrig varit speciellt tävlingsinriktad, än minst då det gäller sport. Kanske beror det på att när man är minst (yngst) i en skara på fem syskon så kan man också minst ganska långt, man är långsammast, svagast och den mest lättlurade. Inte drag som lockar fram tävlaren i en precis.

Även om jag nu i senare år lyckats vinna över mina syskon i monopol har jag inte gillat att tävla. Främst för att jag hatar att förlora och det är jag ganska bra på. Men desto mer älskar jag att vinna.

På senaste tiden har dock även den sportiga tävlaren inom mig växt fram. Jag kan inte låta bli att utmana de löpare jag möter på min löpstig, om de så ska leda till att hjärtat hoppar ur före jag är fram vid min trygga lägenhet.

Idag fick jag en annansorts testosteronkick. Medan jag sprang under bron hörde jag någon ha ljud i takt med mina andningar. Sedan kom orsaken till oljudet, en rastakille på cykel med skateboard på pakethållaren och hejade på mig "hyvä hyvä"...

Vad var det här för sätt, bråka med mig när jag utför seriös joggning. Jag blev arg och utmanade honom genom att springa i kapp honom och hans cykel. Man tänker tydligen inte klart när man blir arg och joggar. För vem i hela friden kan hålla jämna steg med en cyklist i det långa loppet? Inte jag iaf.

Nu efteråt förundrar jag mig över mitt beteende. Hade testosteronet (som i allmänhet kopplas med tävlingsivern) tagit över mig så långt att jag mist förnuftet? Kan det här förklara varför vissa (män) kan göra otroligt idiotiska saker av tävlingsiver?

"Hyvä hyvä", sa rastakillen en sista gång när han cyklade nöjt förbi mig. Jag svor.