Nej, inte med min sexualitet: jag är fortfarande straight, singel, monogam ja hela faderullan som man tydligen ska vara för att skilja sig ur resten i ledet. För man ska ju passa in, vara sexig men inte slampig, sportig och hälsosam med inte ortorektiker, glad men inte hög, pratsam men inte översocial, dricka men inte bli full, röka men inte dö, konfirmerad men inte religiös.
Det är bra med mänskor som kommer ur skåpet. Flera borde göra så! Och då pratar jag om allt sånt vi inte erkännt för allmänheten eller våra nära. Jag pratar inte om att blotta hela sin livshistoria och djupaste hemligheter på en blogg eller på facebook. Man behöver inte göra det till världens nyhet, men hur dumt är det inte att man måste dölja sin mänsklighet. Mänskor som vågar vara sig själv, erkänna sina svagheter (och därmed styrka) och som vågar visa sig själva som de som de är, dessa beundrar jag. Som också vågar prata om saker som gör ont. Även tabubelagda saker, även om det finns en risk att bli stigmatiserad av den stora massan, såsom ångest, familjeproblem, rädslor, tvångsbeteenden... alla behöver inte veta, men det känns inte heller värt att dölja.
För är det inte så att när vi tror att det är "fel" att vara på ett visst sätt pga de kommentarer som fälls om vissa undantag så blir vi mer inrutade i ett tänkesätt där endast en del beteenden/klädstilar/smaker är rätt? Och det som inte är rätt får du anpassa så det passa normen och hålla ditt verkliga jag djupt djupt djupt hemligt, försöka gömma och absolut inte dela med någon. Förutom kanske din psykolog. Kanske.
Vi kunde pröva visa oss lite mer operfekta, oanpassade, icke-dömande, fördomsfria och fula. Det vore uppfriskande och kanske kunde öppna några knutar och inte sätta oss i en liten ruta: Normal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar