nära.

"Heidi?? hallåå, Heidi!??"
..."Va?"

Icke-närvarande trots fysisk närvaro. Ett av mina svagheter, erkänner jag. Tankarna flyger iväg och jag är på något helt annat ställe än i situationen jag i verkligheten befinner mig. Detta måste kännas så otroligt frustrerande för personen som pratar med mig. Jag vet själv hur det är och känner mig lite bättre till mods om att jag inte är den enda med denna svaghet. Att jag blivit medvetande om min tendens till icke-närvaro har gjort mig mer känslig för hur jag kan vara närvarande. För det är närvaro allt handlar om, i relationer i alla fall.

Inga ord eller handlingar kan betyda så mycket som en persons totala närvaro en svår tid i ens liv. De tider man känt sig som ensammast har inte varit när personers fysiska närvaro saknats, nej, mänskor finns alltid kring åtminstone mig. Ensammast känner man sig när ingen är nära. Nära, inte genom att säga de rätta sakerna, skapa de vackraste förhoppningarna för framtiden eller hålla hårdast om min hand. Nära genom att lyssna, finnas till, i vått och torrt. Att se mig.

Å från en stund av icke-närvarande närvarar jag mig nu till en närmare närvaro till mina närmaste. Håll dig nära mig. Tack.