the return of the karate kid.

Tillbaka i Åbo från Karatehelgen i Kuusankoski. Det var roligt, lärorikt och skönt. Tänk att bara få äta, träna och sova... o så vara lite social däremellan, så där lagom så att man fick nya kompisar här o där i världen. Kompisar man slår/sparkar gul och blå. Det är äkta vänskap det.

Karate är mycket mer än självförsvar. Det är mycket mer än kamp och sparkar och slåss. Det känns som en livsstil för en del av de jag tränar mer, kanske till och med en livsmening. "Inte är det ju helt normalt att träna tre dagar i veckan och gå på karateläger en gång i månaden när man är 30-40 år" sa en svartbältare. Normalt???

Jag tycker inte om att använda ordet normalt. Mänskligt, jo. Vanligt, kanske inte. Däremot har väl alla något de lägger stor tid och kärlek till i livet. Det är väl helt "normalt". Mer bisarrt tycker jag det är om man inte har något man vill lägga sin tid på eller låter sitt liv bara gå förbi utan några som helst mål förutom att få livet att gå runt i ekonomi. Det behöver ju inte vara en specifik sak eller sport. Så länge det utvecklar en.

En av mänskans kännetecken är väl ändå att söka mening och förstå samband. I brist på en överväldigande, klar och tydlig mening i ett sekulariserat samhälle söker mänskor mening i något för att orka vidare, för att motivera ens liv. Vi vill inte leva i tomhet. Religion är ute i västerländerna för tillfället, vi är fria att välja något annat om vi vill. Mer än någonsin. Så nej, karate tre gånger i veckan är inte onormalt.

Idag ska vi titta Harry Potter sjuan, version 1, på bio. Det ger inte mitt liv mening, men det är roligt att äta popcorn och se på film, för att sedan kunna diskutera det med vänner och dela upplevelsen med miljoner andra känns kul. Å har vi tur är filmen bra också.