Det var en gång två glada studerande i en stad som kallades Åbo. En kväll när de inte hade bättre för sig bestämde de sig för att ta en promenad, eftersom de behövde få röra på sina lata studiemuskler.
Den första av studerandena hette Heidi och hade dagen innan varit på en inflyttningsfest i Pargas, där hon förätit sig på jello shots och led därför hela dagen av det beklagliga tillståndet krapula. Den andra, vid namn Malena, hade läst juridik hela hösten och behövde därför komma ifrån sitt studie-koma.
De klädde på sig varmt eftersom de hade hört varnas om en hemsk snöstorm i Åboregionen, men eftersom de var glada studeranden så tog de inget riktigt på allvar. De följde den smutsiga ån medan snöstormen blev allt mer överväldigande. När klockorna slog åtta såg de inte framåt eller bakåt och hade ingen aning om varifrån de kommit!
"Vi måste söka skydd!" sa Heidi, som var erfaren med skyddssökande eftersom hon var f.d. scoutledare.
"Jag ser något hus där borta, vi går dig", sa Malena bestämt eftersom hon skulle bli ekonom och ekonomer är bra på att se möjligheter i ingenting.
Väl inne i slottet mötte de på ett gäng österbottningar som av samma orsak hade hittat dit. Detta var väldigt lyckligt eftersom Malena och Heidi förstod österbottniska, som är ett nästan utdött språk. I brist på bättre stimulans började de diskutera sinsemellan om hur de skulle ta sig tillbaka hem, men samtalet slutade snabbt när två högljudda närpesianer började prata. För se när närpesianer pratar närpesmål är det icke många som förstår, även om man är österbottnisk. Detta ledde till arga blickar och de övriga i gruppen funderade på att skicka ut dessa två.
I denna stund steg en kvinna iklädd svart kappa och huva fram ur mörkret.
"Främlingar. Vilka är ni och vad gör ni här?"
"Vi e no ba naan. He vart sembär väde såja byra fondäär påå att vi sko by gaa in nastans", svarade maxmobon.
Kvinnan i svart kappa förstod inget, men de andra översatte på högsvenska och då log hon. "Låt mig visa er slottet, sedan ska jag visa hur ni kommer ut."
Malena blev rädd och tog Heidis hand. "Rädsla är i detta fall en irrationell känsla, låt ditt sympatiska nervssystem lugna ner sig bara", svarade Heidi.
När de vandrade genom slottet fick de se gamla tortyrredskap, skelett och något som liknade lik efter väggen. Men de fruktade inte, för de hade ju varandra. Till sist hade de gått långt långt in i slottet och ingen visste längre varifrån de kommit, men österbottningar som de var litade de på att någon annan skulle ta besluten för dem, så länge de fick prata svenska.
Mitt i allt märkte de att den svartklädda kvinnan var borta och de var ensamma i ett blodigt rum. Då kom bödeln in med en yxa i handen och skrattade högt och sade på finska (här översatt):
"Jag har hört ni pratar svenska och jag tycker inte om sådant! Därför skall jag hugga tungan av alla de som pratar svenska...Så prata på nu så jag får avgöra om tungan ska av eller inte!"
Vissa förrådde gruppen genom att prata finska och dessa fick gå utan att mista tungan. Men alla var inte lika säkra på sin finska. Han nappade tag i en närpesian:"Ut med språket, svensken!"
Närpesianen svarade:"slepp oov me. språåtje entå så juuft innroota så je e he att e jever ju såm en viss tåldde häimhyörihäit hede såm in dialekt såde att man haar na jemeensamt. språåtje sej han de eegna dialektin att e je in ekstreem tåldde tåldde vikti saak såm di itt fö na i vääden sku såm vill ender på."
Bödelns öron började blöda av detta ordkaos. Han släppte närpesianen och sprang skrikande ut. Närpesianen hyllades och hela gruppen kunde lugnt gå hem eftersom snöstormen lugnat ner sig.
...Förutom då Malena, för hon blev förälskad i slottet själv ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar