Vän för en dag.

Jag har en förbannelse över mig. Jag är alltid singel på alla hjärtans dag. Jag har tidigare blivit dumpad på alla hjärtans dag och jag har dumpat inför alla hjärtans dag. Kanske är det en tid då man funderar vad hjärtat verkligen säger.

Gråter dock inte över ett brustet hjärta denna vändag. Sant att det inte finns någon som uppvaktar mig med röda rosor och romantiska dikter, men vännerna finns där. Tycker vänskap är undervärderat i samhället i förhållande till romantisk kärlek, även om det kan vara mycket starkare (och lämnar en inte efter första misslyckande). Varför skriver alla låtar om kärlek a la amor när vänskaplig kärlek är i bästa fall och med större sannolikhet unikt, helande och livslångt?

Vänskap har en så stor del i livet just nu när man flyttat hemifrån och bor självständigt. Vänner blir verkligen ens familj då när den biologiska finns på annat håll. Vänskap ändrar form med åldern, ja, men är man lycklig får man ha nära vänner som förblir nära även om man bor på olika orter, inte hinner ses så ofta man vill eller även om man tidvis är helt utan kontakt. Jag vill tro att verklig vänskap håller ändå.

Idag har jag firat vänskap genom att kramas, ätit vändagsbakelse på café och blivit glatt överraskad när ett vackert paket kommit till mig. Den innehöll egenhändigt stickade ljuvliga sockor, fazerschoklad och ett sött kort. Jag lider av ständigt kalla fötter så de kom väl till pass! Sådant värmer. Jag inser att jag är en väldigt lyckligt lottad varelse för att ha så underbara vänner! Glad vändag!

Tulpaner jag köpt mig själv för att det är viktigt att vara sin egen vän (klisché-varning)

sockorna som gjorde mig varm utanpå och innanför.