Min sista helg som vårdbiträde i larsmo är över, endast några skift till och det är över. Jag inser att det är återigen den tid på sommaren när man börjar sammanfatta och i efterhand försöka förstå och analysera vad som gjort denna sommar till vad den varit. Överhuvudtaget att försöka sätta ord på vad jag känt och känner nu, i efterhand.
För det första har det gått fruktansvärt fort. När man inte har någon skillnad på vardag och helg, kväll eller morgon, ledigt eller i jobb så är det som hela sommaren gått ut på att leva i nuet, vilket jag sannerligen gjort. Jag har inte tagit någon stress alls över att jag har fem dagar jobb framöver, eller är fast den och den dagen. Jag har ”måra på” och njutit av det mesta, förutom tider i total tomhet när jag avskärmat mig för en kort stund från allt . Kanske måste man under dessa vakuum-tillstånd som jag brukar kalla dem som det är dags att tänka framåt och bakåt och inte bara i nuet.
För det andra har jag lärt mig mycket om vänskap i sommar. När vänskapsnätverket ständigt växer inser man skillnaden mellan de långvariga och de nya vännerna, men även att det egentligen inte handlar om tiden man varit tillsammans eller känt varandra, utan hur mycket tid man är villig att aktivt ge varandra.
För det tredje vet jag allt starkare att jag brinner för psykologi. Jag brinner för mänskans oanade kapacitet för godhet och ondska. För mänskans ständiga strävan efter lycka i en värld där många är olyckliga. Om makt, om livslust, om acceptans. Det kan helt enkelt inte finnas något mer intressant här i världen.
För det fjärde vet jag att jag inte behöver kunna allt och veta allt. Man kan alltid fråga. Och vågar man inte fråga så behöver man lära sig det. Och vill man inte lära sig det så är det fel på ens attityd eller på den mänskans attityd vem man borde fråga av.
För det femte har jag börjat tycka mycket om Larsmo och om larsmobor och om attityderna här. Jag känner mig nöjd över att ha rötterna här. Och när vi satt i badbaljan på en ö under J och B:s förlovningsfesten igår kunde jag inte annat än häpnas över hur fint det kan vara här.
Nu blev det här så långt så jag tror knappast någon läser mer. Ni får vänta till i morgon, eller helt enkelt, leva i nuet tills morgonen är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar