öppna dörrar.

Det handlar om att hålla alla dörrar öppna, motiverade jag mig själv när jag spenderade timme efter timme med att prestera höga vitsord i ämnen som inte intresserade mig desto mer under högstadietiden och gymnasiet. I min osäkherhet över vart livet var på väg var det säkrast att göra så. När jag vägrade göra beslut som skulle på ett eller annat sätt begränsa min ovissa framtid var det för att inte stänga dörrar. För valen innebar begränsningar, inte möjligheter.

Jag har alltid beundrat de mänskor som klarat av att välja bort saker för att de prioriterat en sak viktig för deras hjärta. Att bygga upp sitt liv kring en konkret dröm som på ont och gott ger en riktning för ens liv. För att det ska vara sunt krävs att även om drömmen finns i centrum, ska andra drömmar finnas i periferin. Det kräver mognad, vilja och envishet.

Jag valde friheten, gymnasiet, att inte riktigt gå med i något. I alla fall inte helhjärtat.
Det är säkrast att hålla i strån som man tål går sönder om man ska skydda sig själv från att falla. Ångesten kom krypande så snabbt ett val hade konsekvenser för inte bara de tre följande veckorna utan för en längre framtid. Jag kände att val hindrade mig från möjligheter i rädslan att gå miste om något stort. Något stort jag aldrig skulle möta förrän jag gjort något livsval. Livsval, är ju ett ganska flummigt uttryck. Vad i våra liv är egentligen val (vad är inte?) och vilka av dessa är livsval? Och vad vet en 16 åring egentligen om vad hon vill med resten av sitt liv, när äldre inte heller vet??

Lite äldre och visare inser jag ju att alla små valen var del av mitt livsval. Tiden jag satt i böckerna istället för i en hobby jag velat prova. Jag gjorde t.ex valet att välja bort pianospelande för att det tog för mycket av min studietid och ändå såg jag inte att jag hela tiden satsat helhjärtat på studierna. I samma stund som de alla val är livsval är de ju inte alls det heller. Jag kan inte få tillbaka min tid, men jag får välja på nytt. Dagens friheter tillåter mig detta. Jag kan byta inriktning, söka in till en annan linje eller välja andra mänskor att umgås med. Men jag vill inte. Jag har valt och jag är nöjd med de val jag gjort såhär långt, idag. De öppnar dörrar jag inte kunnat öppna om jag inte först stängt andra.

Man kan tro att det är en trygghet att hålla alla dörrar öppna, men vilken dörr som ska då ta emot när man backar om ingen blivit sluten? För vem vill i slutändan leva med en massa kunskap, men ingen praktisk nytta? Eller en massa drömmar, men ingen man är villig att leva ut?

"Je ne regrette rien" jag ångrar ÄNDÅ ingenting. Inte något val, iaf. För de var och är mina val.