Haruki Murakamis bok "What i talk about when I talk about running" har fängslat mig totalt. Det känns tidvis att det är det enda som håller mig fokuserad, annars irrar jag bara omkring. Jag vet vad det är, det är sista veckan i Österbotten i sommar och det gör mig yr. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, det är en brytning på gång.
Jag vill bort från mamma och pappa, bort från dessa temporärt regntunga trakter. Jag vill bort från ett fullt kylskåp med mat jag inte längre vill äta, bort från ett rum jag inte behöver städa själv. Jag vill. Bort.
Min motivation för allt inom denna nejd håller på att fallera. Det är bara en sådan dag(ar), då jag egentligen bara vill packa allt och hoppa på tåget. Det väcker lite ångest, lite förtidig saknad men det måste ske. Jag antar att det är såhär det ska vara. Jag försöker så gott jag kan leva ett "normalt" liv, med den normala rytm jag haft för att inse att hela sommaren har saknat en klar rytm. Jag har bara haft flyt och följt strömmen och älskat (nästan) varje stund. Men nu är det dags att byta riktning, att skifta fokus.
"Normal" rytm just nu innefattar att jag i helg far till villan (och det heter inte "skären", för vi har ju bilväg säger de som låssas veta) och läser boken till slut, resten av tiden är planerad för löpning i skogarna i larsmo och nykarleby. Ja, å så kanske jag får nog i något skede och far och besöker Juthbacka marknaden, fastän jag egentligen bara vill fly bort från öb. Kanske jag lugnar ner mig snart.
Kanske jag bara oroar mig för hösten, men har förträngt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar