Så spårar det ur igen för mig. Jag märker att jag inte är närvarande, pga. trötthet. Efter 23 h arbete med endast några timmar ämnad för sömn däremellan så VILLE jag ändå träffa de vänner och släktingar som jag lovat besöka. Även om det jag verkligen BEHÖVDE var några timmar sömn och en ensam stund före jag kunde göra det jag ville.
Det hela straffade sig med att jag inte kunde lyssna koncentrerat, inte följa med, inte glädjas åt stunden, ja, helt enkelt inte vara närvarande. Det gör mig besviken, varför lyssnar man inte bättre på sina behov så man sen kan ge mer igen? För vem vill leva halvhjärtat, vara vän halvhjärtat, hjälpa halvhjärtat?
Samma sak när det gäller springande. Om man är för trött för att springa då behöver man vila, inte springa halvhjärtat och halvbra och må dåligt halvaresan. För resan är ju målet, säger klyschan. Men det är man själv som måste känna sig själv och sina gränser, ingen annan kan veta vad ens behov är.
"Att vara självisk är att jag aldrig tar mina egna behov på allvar; jag ser ej mina djupaste behov. Då vill jag alltid ha något eftersom jag aldrig får vad jag verkligen behöver."
Därför lovar jag mig härmed att bli bättre på att skilja på vad jag vill och vad jag behöver.
...Och att vakna upp till den briljanta idén att steka squash i smör och kryddor mitt i natten känns lite väl som Fredde från Solsidan möter sommar med Ernst. Och jag har ingen aning om det var en vilja eller ett djupt behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar