Dagens inlegg blir inte longt; delvis for att jag er for trott efter att ha bergsklettrat 9.30-19, dels for att man inte blir sedd som en veldigt social person ner man henger po netet eller facebook under ett utbyte.
En liten rolig grej jag moste dela med mig fron hur vi finnar skiljer oss fron turkar och slovener er vor punktlighet och "sisu". Jag ska ge er ett par exempel:
Punklighet: ner frukosten serveras 9.00 er fjorton av fjorton finnar der; i jemforelse med turkarna som eter resterna en o en halvtimme senare. Ner vi ska treffas nogonstans om 10 minuter er fjorton av fjorton finnar po plats. Tre fjerdedelar av slovenerna och turkarna saknas. Ner vi frogar ner maten serveras for vi svaret "in five minutes". Om 50minuter har vi fortfarande inte fott vor mat och alla ventar vi snellt i 45 minuter, utan att klaga ot andra en vora egna.
"Sisu": ner vi ska ett bestiga 1300m tar samtliga finnar trots deras tillstond den svoraste vegen och leder hela vegen till toppen. Av turkarna ger femtio procent upp efter 200m och resterande tar den "letta" vegen alternativt kommer fram en timme senare. Samtliga finnar tycker utferden och klettrandet er underbart och givande even om det tar sjukt och svetten rinner. Turkarna klagar och vill ta bilen tillbaks. Om detta er "sisu" eller nogot annat vet jag inte...
Men vi er ockso inotvenda, depressiva och individualiska. Ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar