hjälp.

Det var en av de där samtalen där vad jag än sa var fel. Att fortsätta samtalet var lika fel som att avsluta det, att ge ett vänligt "ring på nytt" var lika fel som ett hårt "det är ingen idé att du ringer, jag kan ändå inte hjälpa dig i den frågan". I brist på att veta vad som är rätt eller fel hamnar man ta den snällare vägen, det är så man blivit lärd. Även om risken är att man gör en björntjänst, för att inte tala om att ta upp andras (för att inte tala om egen) tid och energi.

Snällhet är en sak. Sen är det frågan om det är värt att vara snäll bara för att man ska komma lättare undan, för att slippa konfrontera. Är det ens att vara snäll? På senaste tiden har snällhet ibland känts mer frustrerande än annat. Snälla mänska säg hur du vill ha det och jag ska se om jag kan hjälpa dig! Kan jag inte måste du acceptera min ärlighet, lika som jag accepterar din.

En mänska som erbjuder hjälp måste vara beredd att ge den, men enligt de "ramar" man kommit överens om. Ibland betyder det att man måste förbise det den hjälpbehövande vill ha och ge istället den del den hjälpbehövande behöver av det man har möjlighet ge. För en person kan inte fylla alla ens behov och det är på var och ens ansvar att säga "ja" endast om det smakar ja.