Alla helgons dag firas till minne av alla de som dött. Jag känner mig lyckligt lottad i och med att ingen verkligt nära till mig har gått bort. Min morfar dog när jag var 11 år, men honom kände jag aldrig riktigt på riktigt. Kanske hade han inte motivationen att lära känna oss heller, kanske var vi där för sällan. Allt jag vet om honom är sådant som andra berättat, även om jag har minnen om att han berättat historier någongång då vi var där. Han var en piprökande man med en temperament.
Min bror dog förrän jag ens föddes, men det är hans grav vi besöker på julen och skulle jag vara i jakobstad idag skulle jag kanske besöka den också idag. Det är sorgligt att tänka på den person han kunde ha blivit, om han fått leva. Men så ska man väl inte tänka. Man ska glädjas åt de man har.
Allhelgona påminner oss också om vår egen dödlighet, hur begränsad vår livslängd är. För ett par dagar sedan såg jag en kvinna i min ålder bli påkörd. Även om hon inte svävade i livsfara insåg jag hur ständigt närvarande döden är. Döden är inte motsatsen till livet, utan en alltid närvarande del av livet, tror jag någon har uttryckt det. Om vi är rädda för döden blir vi också rädda för livet.
I sommar läste jag en bok vars råd var att inte leva som om varje dag var den första i ens liv (en ny möjlighet), utan den sista (en sista chans). Om vi lever så kanske vi tänker vad vi egentligen sätter vår tid på.. Å andra sidan, skulle jag helt gå in i det tänkandet skulle jag nog inte skriva blogg eller kandi en lördag. Jag skulle spendera den med vänner och familj, mänskor jag tycker om. Det är alltså vad jag tänker göra just nu.
Frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar