Plötsligt kommer det. Någon knackar på och säger att det du planerat i tre år inte kommer hända. Att du inte gjort det du borde. Att du inte lärt dig tillräckligt, att du inte har det som krävs.
Så kom det för mig vid ett möte med studiehandledaren ett aha om att jag kanske inte får ut min kandidat i vår heller. Att jag inte haft de kurser jag borde ha haft. Fastän jag trott det.
Det värsta är inte att jag inte får ut kandin, utan att jag gått i tro att jag skulle få den men missförstått. Som att tro att man betalat för en kaffe men får en kopp te istället.
Framtiden känns oviss och världen kändes emot mig. Men så börjar man få frid. Inse tryggheten i att man inte har kontrollen. Paradoxalt.
Nu är det inte i mina händer, jag har gjort vad jag kunnat. Men det kommer att ordna sig, det gör det aldrig.
Smärtan kan vi inte välja, bara lidandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar